Fy 17 va trött man kan bli på allt vissa dagar... När ingenting är som man vill och allt bara går emot en. Minsta grej gör att man blir irriterad på sig själv. Och andra. Och att vissa på jobbet inte kan göra annat än tjata, gnälla och klaga (inte på mig alltså utan allmänt) gör knappast saken bättre. Och när jag själv är igång och gnäller så kan jag ju även berätta hur mycket jag hatar att dasset på jobbet ligger typ 5798m bort. Nä, men det är helt sjukt långt iallafall. För er som inte varit gravida kan jag ju upplysa er om att man måste gå och kissa i princip hela tiden eftersom bebisen ligger och trycker mot urinblåsan... Därför är det allt annat än kul att gå iväg och dessutom hinna bli anfådd innan man kommit fram. Och att man måste gå som en stel kärring för att inte halka på all is... ja, nä jag orkar inte ens fortsätta skriva om det.

Jag själv vet att man blir extremt känslig och kan överreagera på allt vissa dagar när man är gravid. Det bara är så och även om det inte är kul är det bara att acceptera. Dessvärre förstår inte många andra hur det är. Det är sånna här dagar man känner sig så ensam i sin graviditet. När man inte har någon att prata med som är eller varit i samma situation. Det är klart jag delar det med min sambo men det är inte lätt för honom heller att förstå hur det är att vara gravid ibland. Och när man blir irriterad går det tyvärr lätt ut över honom trots att man inte menar att det ska bli så. Tyst och innerst inne vill man bara ha en kram... :/

Att vänta barn är inte en dans på rosor i 280 dagar men trots det skulle jag aldrig vilja byta!