Tänkte skriva lite till om "nattskräck" (pavor nocturnus eller konfusoriskt uppvaknande - ett vanligt parasomni-fenomen hos små barn) som jag skrev om i mitt förra inlägg och passar samtidigt på att svara till T här som undrade om man kan göra något åt det.

Det är helt sjukt läskigt. PRECIS sånt man ser på skräckfilmer som T skrev... när nåt barn är besatt av nåt ondskefullt. Han verkar skräckslagen, hysterisk, ledsen och förvirrad men trots det får man ingen kontakt och det går inte väcka honom eller röra honom. Vi kunde bara ligga stilla och prata försiktigt medan Kevin satt upp i våran säng och hade panik och tittade på oss, i ögonen, som om vi var de hemskaste monster han sett! Det berör ju en själv ända in i hjärtat och man blir så ledsen trots att man vet att han inte är medveten om vad han gör eller vad som händer. Han sover ju...!

Har läst på lite och det är 5-15% av alla barn som drabbas och oftast är de då mellan 3-6 år men det kan inträffa ända ner från 9 månaders ålder och upp till 10 års ålder. Som tur är är det inget psykiskt eller medicinskt "fel" på dessa barn så det finns inget man kan göra åt det. Detta växer helt enkelt bort. Nattskräck beror nämligen på en utvecklingsfas i hjärnan och när barnet kommit upp i skolåldern har oftast hjärnan och sömnmekanismen mognat. Det står lite olika på olika sidor men det som verkar mest logiskt är att nattskräck inträffar under den senare delen av djupsömnsfasen. Barnet är påväg att gå över i en lite lättare sömn men en del av hjärnan vill inte vakna ur djupsömnen vilket gör att barnet "fastnar" mellan de två stadierna. Detta visar sig då som nattskräck och dessa anfall är helt ofarliga.

Vad som skiljer nattskräck från mardrömmar är att mardrömmar inträffar under REM-sömn, eller drömsömn som är den "lättare sömnen" som jag förstår det. Har man haft mardrömmar kommer man ju oftast ihåg vad det var som var läskigt eller har åtminstonde en känsla av vad som var läskigt men eftersom barnet inte drömmer när nattskräck inträffar finns det ju inget att komma ihåg. Det finns inget specifikt barnet är rädd för utan detta är nåt konstigt som händer i hjärnan bara. Jag har själv svårt att förstå hur det kan bli såhär så det är ännu svårare att förklara i text... :)

Nåt man kan göra för att försöka förhindra nattskräck är iallafall att man under en eller ett par veckors tid antecknar hur lång tid efter barnets insomnande som nattskräcken inträffar. Sen väcker man helt enkelt barnet varje kväll/natt ca 15-30 min innan den kortaste tiden man räknat ut att det händer. Man pratar lite med barnet så att det är helt vaket och låter det sen somna om igen. På så sätt undviker man att barnet hamnar i den allra djupaste sömnen som är svår att "komma upp ifrån". Detta gör man en eller ett par veckor och efter det är det nästan alltid helt borta. Det kan förstås komma tillbaka efter några månader eller år men då kan man göra samma sak igen. Ingen vet varför det försvinner... Vi har nu även valt att ha en svag lampa tänd i sovrummet hela natten och även se till att han inte blir för varm.

Om problemen däremot är stora, om nattskräck inträffar nästan varje natt eller fortsätter långt upp i åldern (till och med tonåren) bör man kontakta en barnläkare för att diskutera situationen. Detta gäller framför allt om man tycker att barnet beter sig konstigt även på dagen med märkliga rörelser, läten eller koncentrationssvårigheter. Annars är det bara att vänta på att det växer bort :)

Som tur är så har vi världens underbaraste och en helt normal pojk på dagarna! <3 Även på nätterna såklart då detta ÄR helt normalt. Man känner sig lite tryggare nu när man vet lite mer. Hade dock varit skönare att veta lite innan det händer första gången så man själv inte hade blivit så rädd. Det är därför jag skriver så mycket här nu. OM ni får uppleva nattskräck nångång så har ni kanske lite mer koll än vi hade.

KRAM på Er!