Är nåt så fruktansvärt trött, har ont i huvet och är allmänt slut i kroppen efter det sketna jobbet. Sömnbrist tror jag... Har varit med om nåt helt sanslöst läskigt och hemskt med Kevin. Inget farligt (!), bara läskigt. "Nattskräck" heter det tydligen... Första gången vi fick uppleva det var natten mellan måndag och tisdag och andra gången va nu inatt. Jag orkar inte skriva så mycket om det just nu men i korthet så är det när barnet fastnar mellan två sömnstadier. Djupsömn och den lite lättare sömnen. Detta ter sig på så sätt att barnet får panik och upplevs totalt skräckslaget och gallskriker/gråter massor!! Barnet ser precis ut som att det är vaket och tittar sig runt med helt öppna ögon men i själva verket sovet det och man får inte kontakt med det. När man rör vid barnet så slår och sparkar han/hon och försöker komma bort/loss.

Detta är tydligen ganska vanligt men JAG har då aldrig hört talas om det innan. Första gången det hände Kevin (i måndags) trodde jag, som det stod, att han var vaken. Han började tokgråta så jag lyfte upp honom och försökte trösta. Jag trodde han hade nåt så fruktansvärt ont nånstans eftersom han var så hysterisk och bara sprattlade och slogs så jag kände att jag fick mer och mer panik när han inte ville lugna ner sig. Percy sökte på nätet och hittade nåt som heter just "nattskräck". Vi förstod nästan direkt att det var det han hade. Efter ca 20min var det som att knäppa mer fingrarna så var det borta. Men istället för att somna, som det stod att de brukar göra, så vaknade han och undrade vad vi höll på med, hehe. Han ville ju tillbaka till sängen och sova. Barnet är nämligen helt omedvetet om dess tillstånd!

Detta är faktiskt bland det märkligaste och mest skrämmande jag varit med om, åtminstone när det handlar om barn. Nu inatt trodde jag även då att han vaknade och ville komma över till våran säng. Han brukar inte gråta då utan bara säga "sova mammas säng" men jag kopplade det inte till nattskräck med en gång. Inte förrän jag lyfte upp honom och han började sparka och slänga sig och skrika ännu mer förstod jag att han egentligen sov. Efter att ha läst på lite mer om det så visste vi nu att vi inte skulle krama om honom (som den spontana reaktionen är annars) utan bara prata lugnt med honom och vänta på att det skulle gå över. Det var otroligt svårt att inte kunna röra honom när han va (såg ut att va) så fruktansvärt rädd och ledsen. Han fick panik bara vi rörde oss i sängen så prata lugnande va det enda vi kunde göra. Efter en kvart tog det slut och jag fick äntligen krama honom och bära och trösta för även denna gång vaknade han efteråt. Sen ville han sova direkt :)

Ja, det blev visst ett långt inlägg iallafall men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. Hoppas hoppas hoppas det inte händer allt för ofta. Vet dock nåt vi kan prova för att få stopp på det men det får jag skriva om en annan gång. Nu måste jag till stallet...

Hoppas ni andra med barn slipper/har sluppit va med om detta hemska. Det man undrar är ju om barnet ÄR rädd? Om han har en jätteläskig mardröm eller upplever det på något sätt? Jag har inte forskat i det så mycket men det jag läst hittills är att barnet inte är medvetet om det. Det låter jättekonstigt så man undrar ju...